DaBuz

Jag har lagt mig till med att dyrka människor också. Sjukt obehagligt. Har börjat drömma om människor jag känner igen men inte känner, spenderar timmar med skolkatalogen och med att kolla igenom bilder i vänners fotoalbum. Jag har börjat söka igen. När jag var riktigt liten sökte jag någon att lita på. Jag förstod inte förrän 9-10 årsåldern att jag kunde lita på mig själv och min mor(och i viss mån min far). Sedan sökte jag efter något att tro på och fastnade efter några år i taoismen(passerandes asatro på vägen under ett par år) för att därefter utöka detta med judendom. Mellan taoism och judendom sökte jag något att sträva efter och fann kommunismen. Strax efter att jag anammat min fars religion flöt kommunismen långt åt vänster och tog mig dit jag är idag. Sedan var jag nöjd. Jag bara utforskade de etiketter jag hade och blev aldrig mätt och fick aldrig slut på matnyttiga källor. Den tiden är nu slut. Det räcker inte längre. Jag söker något mer. Jag vet inte hur jag ska finna det, men jag ska finna det, på ett eller annat sätt. Jag letar bland vänner, och känner att det är nära. Jag letar i familjen, och finner att jag inte är långt borta där heller. Jag letar mig igenom revolutionär, religiös och romantisk musik och märker att även där befinner jag mig nära målet. Jag har sökt tillräckligt länge för att veta hur mållinjen känns och hur den ser ut på håll. Min hypotes för tillfället, med tanke på vilka områden som ger rätt resonans, är att det är kärlek jag saknar. Att jag måste uppleva den passionerade formen av kärlek då den tidigare rört sig på ett ganska abstrakt plan, bortsett från barnslig experimentation och diverse platta fall. Jag har förvisso ett flertal möjliga måltavlor, om man nu ska uttrycka det i ett rent sökarperspektiv, men jag är alltför osäker på för mig obekanta områden för att samla mod till handling. Det är ingenting jag kan åtgärda, utan jag får helt enkelt förlita mig på den spontanitet som brukar vara min räddning. 
Nåja. Om ni orkade orka den där klumptexten beklagar jag ert onödiga lidande. Som jag sa innan har jag börjat dyrka människor. Mycket obehagligt. Går förmodligen över om man lär känna dem, vilket jag tänker försöka göra.

Jag har en känsla av att jag behöver skriva mer. Jag har börjat använda låtsasord alltmer frekvent på senaste tiden. Interjektionerna plark/splark och blubpfsk är t.ex. för de flesta obekanta. Likaså adjektiven plarkigt, splolkigt, klaskligt, mlölkligt, mirklugt, plouppt och pjinkigt. Förhoppningsvis kommer dessa till mindre användning när jag börjar skriva skönlitteratur igen.

Nu har jag äntligen lärt mig trosbekännelsen utantill, och det tack vare denna underbara låt:



/>

Hoppas allt detta inte var alltför ointressant, men jag har massor mer som jag skulle kunna skriva, så jag bespar er i alla fall det värsta.

De ropar

I huvudet på mig

Dö

Drömmar

Om den ljusa framtiden

Om den jag vill vara

Om vad vi alla ska bli

De ropar

att det inte kommer att funka

att det alltid kommer att vara såhär

att det inte blir bättre än såhär

och i ett litet ögonblick tror jag dem

under det lilla ögonblicket dör jag

under det lilla ögonblicket önskar jag att jag inte blivit född

under det lilla ögonblicket vill jag gå med i AFA

Om det ändå inte spelar någon roll, varför bry sig alls?

Om den här världen aldrig kommer att förändras

återfödas

räddas

resa sig

Vad lever jag då för?

Reproducera mig?

Det blir ju bara ännu en stackars olycklig själ

Finna mig själv?

Haha, kul skämt, ju mer jag letar, desto tydligare blir det att jag är ett monster
Tjäna Herren?

Om inte Revolutionen kommer, varför skulle något ännu mindre troligt vara sant?

Så när du säger sådär, att "det inte skulle funka",

vet att du är i gott sällskap

vet att den vidrigaste, mest motbjudande delen av min själ håller med dig

samma del som som slickar sig förnöjsamt om munnen när människor plågas i skräckfilmer

samma del som tycker att jag borde knivmörda dig

samma del som tycker att kannibalism är ganska sexigt

och att kicken när man slår en nazist väger upp skammen om denne skulle dö

Den delen av min själ tycker att du är på helt rätt spår

den djupaste ondskan mitt inre kan uppbringa tycker att nyliberalism är ganska käckt

Så vet att när du säger att "det inte skulle funka"

att du ber mig att ta mitt liv

att du ber mig att mörda, våldta och äta dig

för det förstår du väl, att det monster du vill hjälpa

kommer att skörda dig som sitt första offer

Men låt oss säga att du har rätt. Vad fan vill du göra istället? Nej, just det. Ingenting. Du vill inte göra ett skit. Och sen klagar du på mina drömmar. Ditt jävla svin. 

Jag har ingenting emot borgare. Men jag har allt emot anti-socialister.Ni vill döma oss alla, inte bara mig, utan hela mänskligheten, till döden. Och sen kallar ni er för frihetsälskare. Jag kräks lite när jag hör era argument. Min lillebror vet mer om politik än er, och det var ingen förolämpning, för Leo vet nog mer än många Ung Vänstrare också. Min poäng däremot är att riktiga judejävlar, när de är lika awsome som oss kommunistsvin och anarkistpundare, är det värsta ni vet. För innerst inne, när ni hör oss prata, då inser ni att ni är onda. Då tar ni en öl eller köper en fin klänning eller skjorta, kör upp den i vänstra näsborren och snortar upp skiten, era jäval kapitalismdruggies, och glömmer bort alltihop. Men innerst inne gnager det. Varför tror ni medelvikten bland borgare är så mycket högre? Inte är det pga maten. Onyttig mat är billig och den mesta dyr mat är ganska bra för kroppen i längden. Stress däremot, något ett dåligt samvete fixar ganska lätt, det skulle t.o.m. göra mig smällfet, med ett sånt ont dåd på mitt samvete.

Ni inser inte att ni gör ont. Ni inser inte att den parasit ni kallar offentlig sektor för i realiteten är den klass ni försvarar. Ni inser inte att era ynkliga försök till mänsklig frigörelse aldrig kan lyckas då staten och kapitalismen består. Ni vågar inte drömma, och det är det som i längden, när ni blivit gamla och innerst inne insett men inte erkänt att ni hade fel, som gör er tjocka och vars stress gör er till odrägliga, självgoda as.

Japp, jag dumpar bara tankar i bloggen just nu, men jag lovar, efter lovet kommer första utkasten på manifestet börja dyka upp, inte på bloggen, men förmodligen kommer ni enskilt ombes att läsa dem ;)

iHasta la victoria siempre!

Den har ett fundamentalt fel

Det felet är att den är en

Vad värre är

Den vill inte vara något annat än en

Förstå mig rätt, kära vän

Jag menar inte alla svenskar

Jag menar inte ens alla svenska jag känner

Jag menar dagens svenskhet

Den är liksom lite äcklig

Individualism, javisst

Men till vilket pris?

Jag är individualist

Det är svensken inte ensam om

Men

och det här är ett stort MEN

Jag är inte bara en individ

Individualism är inte kollektivismens motsats

De kompletterar varandra

Det förstår inte svensken

Precis som religion och socialism bygger det på en missuppfattning

Religionen är socialismens fiende endast då den utgör en institution

Kollektivismen är individualismens fiende endast då den är ett tvång

Religare = återförena

Socio = samhälle

Religionen vill bli ett med alltet

Socialismen vill bli ett med mänskligheten

Det kommer svensken inte förstå
Så länge svensken kallar sig svensk

Tänkte bara att jag skulle proklamera det.

Helt orelaterat känner jag mig lite såhär just nu: http://www.thesixtyone.com/s/lSrQNgWHUWs/

Men å andra sidan, när gör jag inte det?

Har funderat lite på senaste tiden. Är jag verkligen kommunist, eller är jag, som vissa anklagar mig, en anarkist? Jag menar, jag håller med Marx bra mycket mer än många så kallade kommunister, men jag kan för mitt liv inte se ens hälften så många vettiga (levande) kommunister som det finns kloka anarkister där ute.

5. Alla i två delar. Politik är delad i filosofi och praktik, filosofi är delad i axiom och slutsatser och religion är uppdelad de typiskt judiska delarna och sedan mina andra vidskepligheter.

Om jag inte får in några röster bestämmer jag själv. Om jag får det kommer jag bara ta dem i beaktning, inte följa dem slaviskt, sorry ; )

(Kommer att skriva om utopikarnevalen imorrn eller ikväll, iom att jag ska dit idag)



Tänkte avsluta med ett vackert citat från Ursula K Le Guins "The dispossessed":

You cannot buy the Revolution

You cannot make the Revolution 
You can only be the Revolution 
It is in your spirit, or it is nowhere