DaBuz

Jag har lagt mig till med att dyrka människor också. Sjukt obehagligt. Har börjat drömma om människor jag känner igen men inte känner, spenderar timmar med skolkatalogen och med att kolla igenom bilder i vänners fotoalbum. Jag har börjat söka igen. När jag var riktigt liten sökte jag någon att lita på. Jag förstod inte förrän 9-10 årsåldern att jag kunde lita på mig själv och min mor(och i viss mån min far). Sedan sökte jag efter något att tro på och fastnade efter några år i taoismen(passerandes asatro på vägen under ett par år) för att därefter utöka detta med judendom. Mellan taoism och judendom sökte jag något att sträva efter och fann kommunismen. Strax efter att jag anammat min fars religion flöt kommunismen långt åt vänster och tog mig dit jag är idag. Sedan var jag nöjd. Jag bara utforskade de etiketter jag hade och blev aldrig mätt och fick aldrig slut på matnyttiga källor. Den tiden är nu slut. Det räcker inte längre. Jag söker något mer. Jag vet inte hur jag ska finna det, men jag ska finna det, på ett eller annat sätt. Jag letar bland vänner, och känner att det är nära. Jag letar i familjen, och finner att jag inte är långt borta där heller. Jag letar mig igenom revolutionär, religiös och romantisk musik och märker att även där befinner jag mig nära målet. Jag har sökt tillräckligt länge för att veta hur mållinjen känns och hur den ser ut på håll. Min hypotes för tillfället, med tanke på vilka områden som ger rätt resonans, är att det är kärlek jag saknar. Att jag måste uppleva den passionerade formen av kärlek då den tidigare rört sig på ett ganska abstrakt plan, bortsett från barnslig experimentation och diverse platta fall. Jag har förvisso ett flertal möjliga måltavlor, om man nu ska uttrycka det i ett rent sökarperspektiv, men jag är alltför osäker på för mig obekanta områden för att samla mod till handling. Det är ingenting jag kan åtgärda, utan jag får helt enkelt förlita mig på den spontanitet som brukar vara min räddning. 
Nåja. Om ni orkade orka den där klumptexten beklagar jag ert onödiga lidande. Som jag sa innan har jag börjat dyrka människor. Mycket obehagligt. Går förmodligen över om man lär känna dem, vilket jag tänker försöka göra.

Jag har en känsla av att jag behöver skriva mer. Jag har börjat använda låtsasord alltmer frekvent på senaste tiden. Interjektionerna plark/splark och blubpfsk är t.ex. för de flesta obekanta. Likaså adjektiven plarkigt, splolkigt, klaskligt, mlölkligt, mirklugt, plouppt och pjinkigt. Förhoppningsvis kommer dessa till mindre användning när jag börjar skriva skönlitteratur igen.

Nu har jag äntligen lärt mig trosbekännelsen utantill, och det tack vare denna underbara låt:



/>

Hoppas allt detta inte var alltför ointressant, men jag har massor mer som jag skulle kunna skriva, så jag bespar er i alla fall det värsta.