Lämnar msn och lämnar engelskan
Som vissa av er förmodligen redan vet har jag haft en blogg på msn spaces som nästan var kontinuerligt uppdaterad i början, men som sedan förföll till följd av min facination av facebook, det fula gränssnittet och framför allt min fullkomliga ofrömåga till organisation.
Hur det nu än var med den saken, ska jag nu köra en blogg här på blogg.se för att se ifall det förbättrade gränssnittet och något slags större hopp om att skriva vettiga saker oftare kommer att få igång mitt bloggande.
Om ni vill ha följetånghistorierna som fanns på den förra bloggen får ni be om det, jag tänker nämligen avsluta det arbetet rent sponant, eftersom jag anser att det finns en risk att det hämmar mitt bloggande som ju som sagt redan befinner sig i ett försvagat läge.
Jag inser också att bruket av engelska kommer att vara skrattretande på en ".se" domän eftersom de ju är till för svenska grejer. Därför upphör jag med bruket att skriva mina bloggar på engelska. Jag kan dock inte garantera att detta blir permanent eftersom jag gärna tröttnar på det språk jag pratar och ni kan nog få vara beredda på experiment i även spanska. Detta är självklart inte planlagt, så ni kan inte räkna med det heller.
Jag kan inte heller komma med löften om kontinuitet i mitt bloggande eftersom det skulle vara att ge avkall på mitt normala arbetsmönster. Ergo: Ibland tre gånger per dag, ibland en gång per månad. Jag har kopplat kommentarerna till min email, så ifall ni tycker att det var länge sen, eller ifall ni vill föreslå eller diskutera saker, är det bara att kommentera på något av inläggen.
Så, det var alltså formaliteterna. Jag tänker faktiskt börja tråkigt och beskriva min dag i korta drag: I skolan hände inte mycket, så låt oss kalla det en "chill dag"(från och med nu är det vår hemliga betydelse av uttrycket OK?). Efter att jag haft en chill dag i skolan gick jag hem och facebookade en del. Detta facebookande bestod mest i att läsa vad de kommunistiska grupper jag är med i där pratade om. Inte så himla häftigt. Trotskyister och Stalinister som grälade om vem som hade mest fel, som vanligt. Men mer om det där någon annan gång. Jag gick sedan till ett möte med Ung Vänster som tydligen blivit inställt utan att man meddelat mig. Att stå en halvtimma utomhus så här års kan göra en lite purken, så nu känner jag att jag måste häva ur mig "lite" politik.
Det har ju faktiskt varit val i landet i väster. Den demokratiske mulatten Obama vann över den republikanske vitingen McCain. Det är så folk verkar se det i USA.
Det finns dock de som vill göra en djupare analys. Synd att dessa i princip alltid är extremt trångsinta åt ena eller andra hållet. Å ena sidan har vi de vanliga inte så lite faschistoida anti-demokraterna som ofta påkallar det amerikanska folkets vilja att behålla sitt land som det är, framför allt från "typer som Barrack Obama". Han hade ju tydligen varit vän med en "socialistisk terrorist" som ung. Jag hoppas att jag inte är den enda som finner det skrattretande att man ska döma någon som orimlig som presidentkandidat för att han som ung hade en kompis som inte stödde "the american dream". Dessa människor verkar fasta i sin tro att den förändring Obama vill få till stånd är den samma som Stalins, och har vid flera tillfällen påstått att hans budgetplan är socialistisk, trots att den till mycket större utsträckning handlar om skatteavdrag än skattehöjningar och att dessa skattepengar med ytterst liten sannolikhet kommer att gå till bidrag eller kollektiva välfärdssystem.
Samma linje verkar följas av de nordamerikanska socialisterna.För dessa handlar det dock om hopp. De har på något märkligt sätt fått för sig att Obama vill ha ett allmänt välfärds- och sjukvårdssytem och att han vill minska klassklyftor. Jag kan hålla med om att han på sin höjd är socialliberal, men jag kan också förstå att de som växt upp med neoliberalism kan ha svårt att se någon skillnad. Det han gör handlar ju nämligen inte om något allmänt sjukvårdsystem och ännu mindre om något välfärdssystem eftersom det enda han egentligen gör är att subventionera sjukvårdsförsäkringar, vilket ändå gör att man måste köpa dem av privata företag med särsklida personer anställda för att utnyttja kontraktet till patientens nackdel. Vad gäller klassklyftorna gör den politik han för nu att skillnaderna inte eskalerar på samma sätt längre, men detta är på intet sätt socialistiskt, eftersom det handlar om populism och köpkraft, inte en egentlig klassmedvetenhet.
Då kan man fråga sig "men var då valet mellan neoliberaler och vanliga liberaler?". Tyvärr är svaret nästan ja. Ungefär lika mycket som i Sverige, fast här är det mellan vanliga liberaler och socialliberaler. Men precis som Sverige har det ständigt lika nertryckta men kaxiga Vänsterpariet har USA "Green Party". Det är viktigt att inte göra misstaget som en vän till mig i Ung Vänster gjorde och platsa dem som ett grönt parti. Det är väl ungefär en tredjedel av deras partiprogram som fokuserar på miljön. Viktigare är dock rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och föreningsfrihet, rättigheter där vår storebror i väst ligger långt efter oss(vilket på intet sätt betyder att vi är klara). De är i princip som SAP förr i tiden.
Med allt detta sagt, skulle jag bara vilja säga att jag inte tror att rösten för Obama gav en förändring, utan snarare förhindrade en förändring till det sämre. Hans protektionistiska politik kommer att betyda svält i många U-länder, så tro inte för ett ögonblick att det är i mängden döda jag röknar, utan jag räknar snarare det politiska klimatets utveckling. Det krävs att någon slutar kriga för att alla ska stanna upp och tänka "vad fan är det här för land vi lever i?". Kanske kommer jag fortfarande leva när USA är demokratiskt nog för att stödja sina fackföreningar. Innan dess anser inte jag att det kan räknas som en demokrati, eftersom deras lagar kring fackföreningar är ett brott mot FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.
Sammanfattning: Obama vs McCain = fantastiskt resultat.
Obama vs alla =fruktansvärt resultat
En dag skall demokratin komma till USA. Om vi har tur blir det innan nästa kris(vilken de inte kommer fixa).
Nåväl, hoppas ni fann inlägget intressant. Kommentera gärna.
Intressant jämförelse av skalorna av liberalism här och i väster. Men skulle nog inte riktigt hålla med om att det ser lika polariserat ut här, miljöpartiet har, förutom i den senaste tidens förhandlingar med sossarna, varit rätt självständigt. Mycket möjligt att de är på rak väg mot mitten, men än är de inte där.
Sedan så är det en väldigt viktig skillnad i hur det politiska systemet fungerar. Systemet i USA med elektorer och separat registrering av röstande, tyder på ett stort demokratiunderskott.
Sen så håller jag inte med helt om att McCain presenterades som det neoliberala alternativet i kampanjen. Han kanske var det innan, men under kampanjen så sålde han i princip sig till de religiösa och moralkonservativa krafterna.
Det ligger något i det du säger min gode vän =)
Jag håller med om att McCain nog egentligen är arketypen av en neokonservativ(även om skillnaderna dem emellan sällan är särskilt stor i praktiken). Likaså håller jag med dig om att deras röstningssystem mm är långt under svensk standard. Bl.a. kan ju inte Green Party påverka Democrats såsom Vp brukar påverka SAP.
Dock skulle jag nog vilja framhärda att Mp inte är särskilt självständigt. De kommer ingenstans i något val över huvud taget utan S, vilket betyder att, vilka förändringar de än föreslår i sitt partiprogram, kan dessa aldrig omsättas i praktiken pga S populistiska och centristiska politik. Detta gäller självklart även Vp. De är fortfarande bara påverkanspartier och har alltså ingen egentlig politisk makt utan möjligheten att lägga fram och rösta på motioner i riksdagen. De kräver fortfarande S stöd för allt de tar sig för, vilket betyder att makten i praktiken tillfaller S. Eftersom S och M är de partier som röstar likadant på flest frågor i riksdagen kan det även diskuteras vad skillnaden mellan våra två partier egentligen är, bortsett från retoriken och procentenheternas marginella fördelning.
Ner med enpartistaten!
